​Tankar kring Sommarsolstånd

Sommarsolståndet utgör solens deklination på himlen, något som inträffar kring 21 juni i den norra hemisfären – i år exakt den 21 juni kl. 00:34. Dagen då solståndet inträffar är dygnet som ljusast och solen når alltså sin högsta punkt på himlen. Varför händer detta? Årstidernas växlingar orsakas av den 23,5^o lutningen på jordaxeln. Då jorden roterar som en snurra eller ett gyroskop, pekar nordpolen alltid i samma riktning mot en punkt i rymden som ligger nära Polstjärnan. Då jorden samtidigt roterar runt solen, kommer solen under vår vinterperiod att lysa mer på den södra halvan av jordklotet, och under sommarperioden lysa mer på vår egen norra hemisfär.

Det var den tekniska förklaringen, men tänk nu på sommarsolståndet ur mänskligt historiskt perspektiv. Solens rörelse över himlen har engagerat människan sedan hennes första början. Är det så svårt att tänka sig varför? Solen ger ljus, solen ger värme, solen ger liv, solen ger verksamhet. Mycket tidigt finns tecken på hur människorna vördade solen. Lämningar – som det flera tusen år gamla Stonehenge i England och Karnak i Bretagne – visar hur solens rörelse på himlen observerades, och troligtvis har man inom alla kulturer knutit stora festligheter till just solens gång med firanden vid sommar- och vintersolstånden, samt vid vår- och höstdagjämningarna. Det visar även många av hällristningarna här i Skandinavien. De är till stor del orienterade i förhållande till solens upp- och nedgångspositioner särskilda dagar på året – ofta just midsommar.

Vandra med din tanke bakåt i tiden och föreställ dig hur sommaren var en särskilt lycklig tid här i norr. Snön var borta och naturen grönskade åter efter sin vintersömn. Mat var mycket lättare att finna och man var upptagen av sådd och skörd för att säkra vinterförråden. Vid junis fullmåne fick man den bästa honungen och juni har i århundraden varit den traditionella bröllopsmånaden (jämför engelska ”Honeymoon” som benämner det nygifta parets bröllopsresa). Vad gäller kärleksbestyr så var maj förbehållen gudarnas förening som gav jorden nytt liv och fruktbarhet. Denna gudarnas kärleksförening firades på många ställen i Europa 1:a maj. Man skulle inte konkurrera med gudarna och därför lade man bröllopen till juni och gärna midsommar. Förknippad med denna sed är också tron att om man lade sju slags blommor under kudden midsommarnatten, skulle man drömma om vem man fick gifta sig med. Det samma om man gick barfota genom midsommarnattens daggbestänkta gräs, vakade vid en källa eller åt salt ”kärleksgröt” eller ”drömsill”. Uppfattningen om midsommarnattens magiska kraft var starkt förankrad i folktron.

De ursprungliga solståndsfesterna kom sedan att ”erövras” av religiösa högtider. Inom vår egen kultursfär där våra förfäder blidkade gudarna för god skörd vid midsommar och för ljusets återkomst vid midvinter, har dessa stora blot efterhand från 400-talet ersatts av det kristna firandet av två födslar: Johannes Döparen vid midsommar den 24 juni och Jesus Kristus vid midvinter den 25 december.

Den säkerligen äldsta sedvänjan vid midsommar som fortfarande lever kvar, är tändandet av de i gångna tider tämligen allmäneuropeiska midsommareldarna, kända sedan 500-talet. De kan ha kyrkan att tacka för sin utbredning, just genom firandet av Sankt Johannes (eller St. Hans som det förkortats till i Norge och Danmark). I Johannesevangeliet kan man läsa att Jesus säger om Johannes Döparen: Johannes var en lampa som brann och lyste, och en kort tid hänfördes ni av hans ljus (5:35). I Skandinavien har sedvänjan att tända bål levt kvar i Danmark och Norge samt på enstaka platser i Sverige, där de dock har trängts ut av Valborgsmässo- och påskeldar och ersatts med den från kontinenten ganska sent inlånade majstången (midsommarstången), som sedan medeltiden använts vid 1:a maj-firanden i Europa. Då det av klimat-skäl inte var möjligt att klä majstången så tidigt på våren här, försköts resandet av stången till midsommar. Namnet majstång kommer inte av månaden maj (av lat. Jupiter Maius), utan av verbet att maja som betyder att pryda eller klä något med löv och blommor.

En annan sed i Skandinavien vid midsommar har varit källdrickning (kildedrikking). Midsommarnatten skulle man besöka heliga källor och dricka deras vatten. Detta anspelar också på Johannes Döparen men ses på som en lämning av förkristen källkult. På tal om vatten, midsommarnattens dagg ansågs ha särskilt magiska egenskaper och användes bland annat som medicin.

En mindre trevlig kvarleva vad gäller midsommarbålen har sitt ursprung i den period av vår historia som förknippas med häxbränningarna. Utan att reflektera över sambandet, har man fram till nutid lagt dockor föreställande häxor på midsommarbålen i Danmark och Norge, eller förenklat det genom att lägga på bålet det som ansågs som häxans färdmedel, en kvast (kost). Det var väl kanske också enligt folktron ett sätt att skydda sig mot häxorna, som denna natt i Danmark och Norge ansågs flyga till Blokksberg, det svenska Blåkulla. Var det kanske med tanke på trängseln som de svenska häxorna valde påsken i stället... :-)

Låt oss vidga vår utblick och återblick och kort se på midsommarfirandet på olika platser i världen under historiens gång:

I det gamla Kina hade man ceremonier kring midsommar för att fira jorden, den feminina kraften, yin. Midvinter firade man himlarna, den maskulina kraften, yang.

De keltiska druiderna firade vid midsommar Alban Heruin – Strandens Ljus. Midsommar låg mitt mellan vår- och höstdagjämningarna då Alban Eiler – Jordens Ljus, respektive Alban Elfed – Vattnets Ljus, firades.

Gallerna firade Epona-festen, namngiven efter hästgudinnan Epona som personifierade fertilitet och jordbruk. Hon porträtterades som en kvinna ridande till häst.

Germanska, slaviska och keltiska stammar i Europa firade midsommar med eldar. Det var eldens och kärlekens magiska natt då man kunde förutsäga om vem som skulle bli ens älskade. Förälskade par skulle hoppa över de lyckobringande lågorna och man trodde att årets grödor skulle växa lika högt som paren kunde hoppa. Elden ansågs ha en sympatetisk magisk kraft: den förstärkte solens energi så att den skulle förbli mäktig och stark under resten av växtsäsongen och ge god skörd.

I Rom firades Vesta, härdens gudinna, mellan 7-15 juni – även detta en fest förknippad med eld. Endast under dessa dagar kunde gifta kvinnor beträda Vestas helgedom som annars bevakades av de vestaliska jungfrurna.

Denna enkla återblick på traditioner kring midsommarfirandet visar hur sedvänjor är i ständig förändring. Hur länge kommer vi att hålla kvar nuvarande traditioner? Hur ser framtidens midsommarfirande ut? Vilka är dina egna tankar kring sommarsolståndet?

Även inom Rosenkors-traditionen markeras solstånd och soldagjämningar. Ur mystisk synvinkel bygger detta fokus på två aspekter, Eld och Ljus. Elden visar till andlig alkemi och den förädlande process som Rosenkorsaren söker i ”livets och vardagens smältdegel”. Ljuset associeras till Kunskap, Visdom och Illumination. Det ges bland annat bilden av en Inre Sol som genom andligt arbete och utveckling stiger upp över vårt livs horisont – vars Ljus vägleder dig i din strävan efter att leva till Alltets ära och för mänsklighetens bästa.

Så är det!

Divinatrix