Under adventstid tänder vi ett litet ljus varje söndag i väntan på det större ljuset.
Långt tillbaka kallades advent den tysta tiden, innan alla julfester med överfyllda julbord gjorde sitt intåg. Decembermånaden rör sig även rent årstidsmässigt om det att vara tyst, om det inåtvända, det avvaktande. Det är en besinnandets tid. Naturen andas in. Det kan löna sig att harmoniera sig med naturens rytm. Detta kan vi göra genom att slappna av, använda mera tid i våra sanktum, lyssna inåt, vika oss inåt. Vi kan granska våra motiv, ärligt och uppriktigt. Varför gör vi som vi gör? Vilken inverkan har det på andra, vad orsakar det hos dem? Vilken plats har vi i den stora helheten? Uppfyller vi denna plats efter bästa förmåga? Är det något som bör förändras? Vågar vi släppa taget när gamla mönster inte längre håller?
Allt är rytmer. Något föds, växer, når middagshöjden, förfaller och dör – skenbarligen. Det är detta mysterium som vi påminns om under decembermånaden: den nya födelsen som materialiserar sig under årets mörkaste månad. Yttre nedgångstider är förberedelsen för nya möjligheter. Låt oss därför inte skåda bakåt, utan framåt. Låt oss vara i förbund med tidens starka pulsslag. Det är alltid livskraften som vinner.
Som mystiker har vi förpliktat oss att hjälpa till med att återföra ljuset till en förmörkad värld. Vad för slags ljus talar vi här om? Det måste vara det inre ljuset, för solen vänder utan vår hjälp. Sanningens och kunskapens ljus tänds av ett större ljus, vår kontakt med tron, hoppet och kärleken. Vi måste låta detta ljus genomstråla hela vår varelse, varje fiber i vår kropp. Vår vandring mot detta ljus startar i norr, i okunskap, där likväl illuminationens frö sås. I öster skall vår egen sol tändas, en sol som kan lysa för andra. Ensamma når vi dock, får vi mystiker veta, inte långt. Vi måste förena våra ljus, i tjänande och ödmjukhet, om det skall leda någonstans. Vilket privilegium är det inte att få vara med i en Orden som har Rosenkorset som sin främsta symbol! I gemenskapen är vi starka. I vårt Ljusets Tempel i Onsala har vi en fokuspunkt där vi kan mötas, på ett fysiskt eller ett andligt plan, och hämta förnyad kraft till vår stora uppgift: att vara medarbetare i den Stora Planen.
Soror Christine Eike
