Lucia - Ljusets drottning av urgammal sedvänja

Man menar att så länge vi tillämpade den julianska kalendern i Sverige inföll Midvintern kring 12-13 december. Fram till 1753, då den gregorianska kalendern infördes i Sverige, var detta årets längsta natt. På samma sätt som Midsommar fortfarande firas, har denna högtid hållit sig kvar i det svenska folkmedvetandet. Den har per se mycket litet att göra med det katolska helgonet Lucia, och namnet Lucia är mer en ”eftergift” åt den katolska kyrkan, på samma sätt som Midsommar i de övriga nordiska länderna bytt namn till Sankt Hans för att fira helgonet Johannes Döparen. Så låt oss göra en riktigt ”hednisk” djupdykning i forntiden och se vad vi finner där.

Ursprungligen var denna natt ansedd som den farligaste av alla nätter, eftersom man ansåg också att alla onda övernaturliga väsen var ute för att ställa till det för människorna och att djuren under denna natt kunde tala. Trollen kom upp från sina hålor och grottor, jättarna vandrade ner från bergen, skogrån, vittror och vättar härjade och Lusse-gubben red med sitt följe över Västgötaslätten. Självklart såg man till att vaka natten lång för att se till att inga olydiga barn fördes bort genom skorstenen av Lusse-gubben.

Ganska så annorlunda mot den godmodiga, rödklädda figur som idag antas komma genom skorstenen för att ge fina gåvor till alla snälla barn. Men alla som har upplevt en ordentlig vinterstorm, där vinden ylar i knutarna och ryter i skorstenen, kan gott föreställa sig diverse oknytt krälandes ner genom skorstenen.

Under denna så kallade Lusse-vaka åt man och drack en hel del, både öl och brännvin och man höll sig vaken ända till morgonen, då det serverades frukost med fläsk, bröd och mera brännvin. Det var både drängar och pigor som väckte de som vakat under natten. Klädda i nattsärkar, med brickor fyllda med mat och brännvin, och med tända ljus skred de in under sång och gamman. Det fanns inga regler för vem som kunde Lussa, det kunde både män och kvinnor göra, och det dröjde till mitten av 1900-talet innan den helt och hållet kvinnliga Lucian med ljus i håret gjorde sitt intåg.

Allt arbete på gården skulle vara klart inför Lusse-natten, så det var en natt där de som orkade hålla sig vakna samlades för att berätta historier och sjunga visor. Julgrisen hade slaktats, och huvudet och fötterna dekorerades för att ätas i samband med julbordet. Den goda skinkan sparades till senare under vintern, då den ansågs vara för fin för att ätas i samband med julen, som på 1100-talet sträckte sig från den 13:e december till den 13:e januari.

Den jul som firades då har inte heller mycket samband med den kristna julen vi firar idag. Hela Sverige var ännu inte kristnat, och man hade kvar sin hednatro med allt vad det innebar. ”Den vite Krist” var ännu Balder i all sin skönhet och godhet, och (jul)bocken var Tors dragdjur när han dundrade över himlavalvet i sin vagn, gamle Enöga, vår Allfader Oden, vandrade mellan gårdarna i sin slokhatt skaldandes och botandes, och Freja beskyddade både folk och fä. Eftersom både Freja och Oden, Hövdingadrotten med sina över tvåhundra namn, var de dödas gudar kan man gott tänka sig att dessa två firades lite extra i julemörkret. Säkerligen firades de även för sin kunskap i skaldekonst och sejd. Att kunna skalda väl ansågs som något mycket fint och beundransvärt, men sejden lämnades åt kvinnorna, eftersom att sia om framtiden ansågs vara Frejas och kvinnornas domän. Av tradition är det även Oden som man önskade sig saker av (Óski = önskningars gud), dessa önskningar levererades så småningom av julbocken, senare av gårdstomten med sina gråa kläder (kanske som tack för gröten), för att i modern tid bli till den tjocke, jovialiske coca-cola-tomten med bjärt röda kläder.

Under Lusse-natten besvärjdes Ljusets makter, så att Ljuset skulle återvända och därmed besegra mörkrets makter. Detta ligger helt i enlighet med den hednatro som då var förhärskande, där ljus och mörker var mycket viktiga polariteter. Med tanke på det mörker och den kyla som ruvar över de nordiska länderna halva året, kan man lätt förstå att vår uppfattning om ”helvetet” var en plats där det rådde evigt mörker och kyla eftersom Fenrisulven slukat solen. En tanke som den kristne författaren C.S. Lewis lånat i modifierad form till sina böcker om fantasilandet Narnia, där det alltid är vinter men aldrig jul.

Den sista striden, som skulle stå mellan Ljuset och mörkret enligt den nordiska mytologin, är också ett återkommande låne-motiv, inte minst i Tolkiens Ringen-triologi. Enligt vår egen saga är det på Vigrids tusenmilaslätt (eller möjligen Idavallen) som asarna och de andra gudarna tillsammans med de så kallade Enhärjarna (de döda krigarna) från Valhall och Folkvang, kommer att drabba samman med mörkret i en sista strid. Alla gudar och enhärjare kommer då att dö, eftersom varken gudar eller krigare är odödliga. Löftet om evigt liv kom till Skandinavien först i och med kristendomen. Den belöning som väntade våra hedniska förfäder var alltså inte ett löfte evigt liv, utan om att de skulle få dö i strid mot mörkret, så att Ljuset återigen kunde härska i världen.

Lusse-vakan lever kvar än idag, framför allt bland ungdomar, och firandet med alkohol i stora mängder lever tyvärr också kvar, men i övrigt är Lusse-tåget mest en samling skönsjungande, söta flickor och gossar – sångerna verkar ha förlorat i både styrka och innebörd. Inget fel i skön sång, men kanske är det därför som den delen av traditionen inte längre är lika populär bland ungdomar?

I min barndoms Sverige firade vi fortfarande Lucia i enlighet med gammal sedvänja, förvisso med lite moderna tillägg. Det gamla nordsvenska stoet spändes för släden och med bjällerklang och facklor åkte barn och ungdomar under plädar genom skogen för att lussa för ”di gamle” i stugorna. Klädda i vitt och med ljuskrona av halm eller lingonris, ljus i händerna och glitter i håret, Staffans-strutar på huvudet och stjärnor fasttejpade på långa pinnar – ett märkligt följe som var satta att betvinga nattens mörker. Med oss hade vi lussebullar, pepparkakor och glögg. Vi sjöng Lusse-sånger, som Natten går tunga fjät, Staffan var en stalledräng och Lusse lelle, reciterade dikter och försökte oss på en och annan vers från Victor Rydbergs Tomten. I utbyte fick vi det de hade att ge – kanske en slant, husets pepparkakor och julgodis som gräddkola, knäck och mintkyssar. Ibland fick vi varm glögg i utbyte mot vår egen iskalla. Det är svårt att hålla glögg varmt i tio minusgrader.

Genom vårt skrålande förjagade vi säkert mörkrets makter från både hus och hem, och vår lustiga klädnad förvirrade säkert också ett och annat troll. Eftersom elden hör till Freja, var vi säkert beskyddade av henne när vi for genom de djupa skogarna med våra tända facklor. Bjällrorna var ursprungligen till för att skrämma bort småfolket och att utbyta gåvor är ett gammalt sätt att hålla ihop ett samhälle genom att visa samhörighet. När Ragnarök kommer, ska bröder döda varandra för det sista av allt ätbart, så gåvorna visar väl på sätt och vis att Ragnarök ännu inte kommit – att vi finns för varandra, att vi tar vara på varandra och att vi har sett den andres behov. Man ger det man kan ge, och får det som den andre kan avvara. En mycket fin tradition, som kanske har gått till överdrift idag, men som likafullt har ett gott ursprung, och ett mycket gammalt sådant.

Löftet om att Ljuset kommer åter känns ännu idag som det allra viktigaste löftet för de frusna nordborna. När "mörkret ruvar utanför och natten går med tunga steg runt gård och stuga", ger solens glitter på nyfallen pudersnö oss hopp om ljusare tider. Den skarpa vintersolen återspeglas genom miljarder iskristaller på vida slätter och åkrar och påminner oss om att allt Ljus är reflektionen av ett Större Ljus.

Jag hoppas ni haft en fin Lusse-natt och att den hängde guden bringat er klappar, bot och bättring, att Frejas beskyddande katter vilat vid er brinnande härd och att Balder en dag kommer vägleda er in i det nya Midgård, där ljus-alverna redan väntar på oss (se där vad mer Tolkien lånade från fornnordisk mytologi…)

Soror Claire B

PS: Här nedan kan ni läsa på poesins språk hur vi på 1880-talet såg på tomten i Sverige. En högst allvarlig liten, grå skepnad, som var en god hjälp på varje gård. Skrattade åt tomten gjorde ingen ostraffat.

Alla bilder är av den svenske konstnären John Bauer.

Tomten av Victor Rydberg

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

Står där så grå vid ladgårdsdörr,
grå mot den vita driva,
tittar, som många vintrar förr,
upp emot månens skiva,
tittar mot skogen, där gran och fur
drar kring gården sin dunkla mur,
grubblar, fast ej det lär båta,
över en underlig gåta.

För sin hand genom skägg och hår,
skakar huvud och hätta ---
»nej, den gåtan är alltför svår,
nej, jag gissar ej detta» ---
slår, som han plägar, inom kort
slika spörjande tankar bort,
går att ordna och pyssla,
går att sköta sin syssla.

Går till visthus och redskapshus,
känner på alla låsen ---
korna drömma vid månens ljus
sommardrömmar i båsen;
glömsk av sele och pisk och töm
Pålle i stallet har ock en dröm:
krubban han lutar över
fylls av doftande klöver; ---

Går till stängslet för lamm och får,
ser, hur de sova där inne;
går till hönsen, där tuppen står
stolt på sin högsta pinne;
Karo i hundbots halm mår gott,
vaknar och viftar svansen smått,
Karo sin tomte känner,
de äro gode vänner.

Tomten smyger sig sist att se
husbondfolket det kära,
länge och väl han märkt, att de
hålla hans flit i ära;
barnens kammar han sen på tå
nalkas att se de söta små,
ingen må det förtycka:
det är hans största lycka.

Så har han sett dem, far och son,
ren genom många leder
slumra som barn; men varifrån
kommo de väl hit neder?
Släkte följde på släkte snart,
blomstrade, åldrades, gick --- men vart?
Gåtan, som icke låter
gissa sig, kom så åter!

Tomten vandrar till ladans loft:
där har han bo och fäste
högt på skullen i höets doft,
nära vid svalans näste;
nu är väl svalans boning tom,
men till våren med blad och blom
kommer hon nog tillbaka,
följd av sin näpna maka.

Då har hon alltid att kvittra om
månget ett färdeminne,
intet likväl om gåtan, som
rör sig i tomtens sinne.
Genom en springa i ladans vägg
lyser månen på gubbens skägg,
strimman på skägget blänker,
tomten grubblar och tänker.

Tyst är skogen och nejden all,
livet där ute är fruset,
blott från fjärran av forsens fall
höres helt sakta bruset.
Tomten lyssnar och, halvt i dröm,
tycker sig höra tidens ström,
undrar, varthän den skall fara,
undrar, var källan må vara.

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
gott intill morgontimma.
Månen sänker sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

(Text från Runbergsprojektet)