Ödmjukhet verkar vara en av de mest missuppfattade dygderna eller egenskaperna bland människor. Man bör vara klar över att vara ödmjuk inte är synonymt med att vara undfallande, tystlåten, att ”tiga och ta emot”, vara blyg eller konflikträdd. Inte heller innebär det att förödmjuka sig själv eller göra sig mindre än vad man är - det är det som med rätta skulle kallas falsk blygsamhet.
Men hur ska man då kunna förstå egenskapen ödmjukhet? Hur beter sig en ödmjuk person, och är det något som vi bör sträva efter att manifestera i våra egna liv?
Ödmjukhet är enligt ”L’ideal éthique des Rose-Croix en douze vertus” (av Serge Toussaint) en av de själsliga förmågor vi måste uppväcka i vårt inre, för att kunna utvecklas mot ett tillstånd av Fullkomlighet. Dessa dygder har inget med den katolska kyrkans dygder att göra, utan är helt enkelt personliga egenskaper som vi kan utveckla och som kan bli verktyg eller redskap för oss, som gör att vi kan ta oss vidare på evolutionens stig. Om det är så, att denna dygd kan hjälpa oss på vägen mot vårt andliga mål, är det sannerligen en egenskap väl värd att eftersträva.
Att ta på sig ”offer-koftan” är sålunda inte att visa ödmjukhet, det är istället att visa upp ett mindervärdeskomplex, som skriker ut att man inget kan och inget vet - det kallas i dagligt tal ”dåligt självförtroende”. Vi är inte skapade till att vara dörrmattor, vi är skapade till Guds avbild.
Så har då ödmjukhet något med självförtroende, egenvärde och självrespekt att göra?
Ja, absolut.
Men är det inte då vårt ego som förleder oss att tro att vi är bra… eller till och med bättre än andra?
Jo, förvisso - men alla skalor har två ytterligheter, och eftersom vi är varandras speglar, kan vi lätt se när ”offerkoftan” möter sin motsats i ”skrytmånsen” som skrävlar om sin kunskap, sin intelligens och sina förtjänster (som oftast inte är med sanningen överensstämmande).
Båda behärskas av egot och får energi genom sitt självskadliga beteende. Men den ene säger faktiskt ”Det Kosmiska/Gud har inte givit mig något av talanger eller förmågor, eller inget som var värt något i alla fall… jag var väl inte värd mer.” Den andre säger: ”Vaddå givit? Ingen kan mer eller vet mer än jag och allt är min egen förtjänst! Vem behöver det Kosmiska/Gud, när jag finns? Jag har inte fått något och står inte i tacksamhetsskuld till någon.”
Vilken slags energi ger det i den dagliga existensen?
Ödmjukhet är att kunna se på sig själv med klarsyn och med ärliga ögon. Att inte ljuga för sig själv, genom att säga att man är bra på något, när man faktiskt inte är det. Och omvänt. Ingen blir hjälpt av att en människa visar falsk blygsamhet. Känn dig själv!
Låt mig ge ett något överdrivet exempel: En bilolycka inträffar och en person blir skadad. Två personer finns på plats som kan hjälpa till. En sjukvårdare som har kunskapen, men som inte vill framhäva sig själv eller sin kunskap: samt en rörmokare, som inget vet om att rädda liv, men som gärna framhäver sig själv och är villig att visa vad han går för…
Vem skulle du vilja försökte hjälpa den skadade personen?
Om ditt svar är, som jag tror, att du skulle föredra den sjukvårdskunniga personen, kan vi ta det ett steg längre och fråga oss: varför skulle det fungera annorlunda i icke-livshotande situationer?
Det handlar med andra ord inte om att bygga upp ett överdrivet ego, eller att krossa någons självförtroende. Det handlar om att lära känna sig själv, acceptera den man är och göra det bästa av de talanger och förmågor man satts att förvalta – utan att varken överdriva dem eller förminska dem. Var sann och äkta mot dig själv.
Dag Hammarsköld sa att ”ödmjukhet är att inte jämföra sig”. En riktigt bra förutsättning för att lära sig sann ödmjukhet är just att sluta jämföra sig. Låt din bedömning av dig själv vara din enda måttstock. Bemöda dig om att se ditt eget arbete, eller din insats, med objektiva och klara ögon – utan att döma dig själv. En ödmjuk människa inser att hon inte blir bättre för att någon annan är sämre, eller att hon blir sämre för att någon annan är bättre. Vi har olika talanger och alla behövs för att lägga det stora Kosmiska pusslet – det som Rosenkors-filosofer känner som den Stora Planen.
En ödmjuk människa har inget behov av att jämföra sig med någon annan än sig själv. En ödmjuk människa har inget behov att av ge någon annan än Gud äran för det hon åstadkommer. En ödmjuk människa kan säga till sig själv och andra ”se här, vad Gud har givit mig av talanger, styrkor och förmågor - dessa vill jag använda till att tjäna mänskligheten med”.
Så kan då ödmjukhet vara att se sig själv som den man är? Att visa självförtroende genom att bekänna att man har fel eller brister, men inte acceptera den synd, skuld och skam andra försöker fästa vid dessa fel eller brister? Att vara sin egen måttstock?
Och är då allt detta delar i det som vi känner under devisen ”Känn dig själv och du ska lära känna universum och gudarna”?
– ”Sann ödmjukhet är inte att tänka mindre om sig själv, utan bara att tänka mindre på sig själv”. C.S. Lewis
Soror Claire B
