”Solen sken in genom raden av fönster, och vidare in i vardagsrummets växthav. Skapade ett dunkelt grönt ljus runt mig där jag satt på det välpolerade parkettgolvet. Ovanför mig uppställda på träpiedestaler stod mormors ormbunkar. De läderartade bladen draperade världen runt mig. Gav de mest utsökta kulisser för mitt gröna sagolandskap. Mormors ormbunkar var enorma. Öm omvårdnad och mormors gröna fingrar fick dem att växa så att det knakade. Bokstavligen.
Mormors ormbunkar var mina vänner. För mig levande varelser som jag talade med. Ibland undrade jag vad de sa till varandra. För att de kommunicerade med varandra – ja, det var jag övertygad om. Långt senare, när jag hade mina egna krukväxter, vårdade jag dem lika ömt som mormor hade vårdat sina. De gånger jag behövde klippa bort döda blad, försökte jag tala så ömt till växterna som möjligt för att lugna dem. Och de gånger jag var tvungen att slänga någon av mina gröna vänner, värkte det i mitt hjärta. Jag skrattade åt mig själv ända tills den dag då jag kom i kontakt med ”den gröna intelligensen”.”
Det sägs att växter både kan se, lukta och höra. Det sägs också att de har telepatiska förmågor som gör det möjligt för dem att kommunicera med varandra och med andra levande varelser genom att överföra budskap. Växterna kan berätta för varandra om vart de är skadade, varna varandra och bilda gemensamma försvar mot insekter och andra angripare. Själva rotsystemen motsvarar ett slags hjärna som kan reagera på och registrera det som händer i växternas omgivning. Växterna besitter en så kallad grön intelligens.
Hade jag fått detta berättat för mig när jag var barn hade jag förmodligen bara knyckt på nacken och sagt leende ”jamen det är väl självklart!”. Men för den vuxna hjärnan som ofta söker förklaringar kan det vara intressant att förstå hur det är möjligt. Vad är det som ligger bakom den gröna intelligensen? Carl von Linne hade kanske besvarat frågan med sina bevingade ord ”Allt levande hörer samman”. Vad säger dagens forskning i frågan?
Att en grön intelligens existerar är forskare och vetenskapsmän världen över överens om. De menar att växterna använder sig av en så kallad komplex interbotanisk kommunikation. När de attackeras frigör de kemiska varningsämnen och de uppfattar världen genom hundratals sensorer. Det är de så kallade ribonukleinsyrorna, en form av hormonliknande substanser, som ligger bakom växternas kommunikationssystem. Ribonukleinsyrorna fungerar som aktiva sändare av information mellan växterna. Det har bevisats att en växt kan ha upp till 110 000 olika ribonukleinsyror som i människans värld skulle motsvara olika ord, med vilka de kommunicerar genom. Det är med hjälp av dessa ”ord” som växterna kan tala med varandra, varna varandra och överföra budskap.
Jag undrar om det är möjligt för oss att kommunicera med växterna utan avancerad teknisk utrustning? När jag var liten var jag fullkomligt övertygad om det. Det påminner mig om att knyta an till det lilla barnets sätt att se på och betrakta världen. Där den inre rösten och den inre vägledaren är så självklar och närvarande. Inga yttre förklaringar är nödvändiga, för i mitt inre vet jag. Bara jag lyssnar.
