De flesta människor som i vår tid tänker på alkemi, uppfattar den som en konst, vilken gjorde anspråk på att kunna omvandla en oädel metall, som t ex bly, till en av de ädla metallerna silver eller guld. De flesta vetenskapsmän anser, att alkemi aldrig var någonting annat än grundläggande kemi, och från deras utsiktspunkt kan man se på alkemin som medeltidens kemi.
I dess mest omfattande och sanna mening var alkemin något annat än detta, och i många avseende var den ett komplett filosofiskt system syftande till att tränga in i och förstå mysteriet liv och skapelse. Alkemin eftersträvade att placera mikrokosmos, människan, i förhållande till universum; förvandlingen av en form av livlös materia till en annan var endast ett alkemistiskt mål av underordnad betydelse.
Ju mer man studerar alkemi, desto mera komplicerad framstår den, för det var verkligen ett enormt nätverk av elementär kemi, sammanvävd med filosofi, astrologi, mysticism, teosofi, magi och många andra områden. Alkemins blandning med religion och med psykologi erbjuder fortfarande stora områden för studier. Speciellt den kände psykoterapeuten Carl Jung uttryckte den uppfattningen, att alkemi inte är mindre viktig för psykologin än för kemin.
Alkemi utövades under mer än ett årtusende, nämligen från början av vår tideräkning till slutet av 1600-talet. Men som en sorts personlig upptäcktsresa, har den sedan länge varit omodern, och det finns i vår tid liten förståelse för i vilken grad alkemins begrepp och bildspråk genomsyrade medeltidens tankevärld och konst.
I grova drag var alkemins fundamentala idéer följande:
Vi ser här synpunkter som i allt väsentligt har en anmärkningsvärd likhet med den moderna fysikens idéer. Redan första årtiondet av 1900-talet hade den ”moderna alkemin” som Lord Rutherford kallade det, påvisat möjligheten av elementomvandling genom nukleär fission och fusion.
Alkemistisk bevisföring var övervägande deduktiv och baserad på två a priori antagande:
Alkemi var alltså mycket mer än experimentell vetenskap. Det var ett djupt och invecklat filosofiskt system, där många detaljer har förmedlats till oss genom Rosenkors-Ordens ontologi. I deras sanna betydelse var de experiment som gjordes av de invigda att omvandla metall ärliga försök, att demonstrera sanningen hos det omfattande alkemiska systemets filosofiska del.
Alkemisternas universella skyddspatron, allt från början och fram till medeltiden, var Hermes Trismegistos, eller Hermes den Trefalt Store. Denna grekiska motsvarighet till den egyptiska guden Toth, vilken man brukade referera till som det ”gudomliga intellektet”, ansåg det alkemiska broderskapet vara den Hermetiska konstens ursprung, och upphovet till en avhandling kallad Smaragdtavlan. De tretton reglerna i detta dokument angav rätttesnöret för sammanslutningen av de så kallade ”Hermes Söner”, genom att i kryptiska ordalag framlägga de ledande principerna i deras trosbekännelse.
Avbildningarna av guden Toth i egyptiska tempel, visade honom ibland med ett Crux ansata, livssymbolen, i den högra handen och en stav i den vänstra. Förenade med staven fanns en orm, en skorpion, ett falkhuvud och en cirkel. Var och en av dessa symboler hade sin egen speciella betydelse. Sådan symbolism var senare karakteristisk för alkemin. Även den moderna kemin, vilken kan betecknas som en dotter till alkemin, är i hög grad en vetenskap som uttrycker sig i symboler.
Alkemins ursprung har ofta tillskrivits Egypten, i andra avseenden känt som Khem, det bibliska landet Ham. Det har spekulerats om att alkemin uppstod längre bort i öster, i Kaldéen eller i Kina. Som talesmän för astrologin förband kaldéerna sol, måne och planeter med speciella metaller, och även med speciella mänskliga organ och livsöde. Ytterligare längre österut, i det gamla Kina, kan alkemiska idéer spåras till det 4: e århundradet f.v.t. i det mångsidiga religiösa och filosofiska system som vi känner som Taoismen. Mycket senare, i det första århundradet e.v.t., skrev ”den kinesiska alkemins fader”, Wei Bo-Yang, den första avhandlingen på kinesiska som handlar om alkemi. I den beskriver han framställningen av ”odödlighetspillret” vilket senare i västerlandet blev känt som Elixir Vitae (livselixir).
Alkemins ursprungsland är alltså en besvärlig fråga. Det finns emellertid föga tvivel att alkemisk kunskap och idéer inhämtades från de forntida civilisationerna i Egypten, Babylonien, Indien och Kina och samlades sedan till en brännpunkt i Grekland. Från Grekland överfördes denna samling till arabvärlden, huvudsakligen genom Syrien och Persien. Den samlade kunskapen i alkemi inom den arabiska världen som kommit från dessa olika källor och utvidgats under sin passage, kom sedan till västerlandet framför allt genom det av araberna behärskade Spanien.
Liksom i den moderna vetenskapen hade alkemin sina styrande principer. Den grundläggande teorien inom alkemin var den om de Fyra egenskaperna och de Fyra elementen, vilka ofta representerades av ett diagram med en yttre och en inre kvadrat.
Den yttre kvadratens hörn är försedd på den inre kvadraten vilka var placerade i mitten på den yttre kvadratens sidor, tilldelades de fyra grundläggande egenskaperna: het, torr, kall och våt. Diagrammet visar att eld är het och torr; jorden är torr och kall, vatten är kallt och vått; luften är våt och het. Dessa fyra element kan också ses som representerande energi (eld) samt de fasta, flytande och gasformiga tillstånden hos materia (jord, vatten, luft).
Denna teori tillskrivs vanligen Aristoteles, men kan spåras till Egypten och Indien så långt tillbaka som 1500 f.v.t. Det är den fysiska vetenskapens ojämförligt äldsta teori, och människor hade allmänt tilltro till den under en lång period. Den understöder påståendet att det finns en stor enhet i det mänskliga sinnet vad gäller grundsatserna i enkla kosmiska begrepp.
I enlighet med teorin är vatten, ett av den materiella världens fyra element, en konkret form för det kalla och våtas kvalitet. När den kalla kvalitén ersätts av den heta, förvandlas vatten till elementet ”luft” som innehåller kvalitéerna vått och hett. Idéen om transmutation är sålunda inbegripen i teorien. I vår tid betraktas denna process naturligtvis som en enkel förändring av ett flytande tillstånd till ett gasformigt hos en och samma substans. Det är alltså inte fråga om någon verklig transmutation av element.
I själva kärnan baseras denna forntida teori på en primitiv metod för tänkande, ibland känd som Läran om de Två Motsatserna. Denna är beroende av att kunna känna åtskillnad mellan motsatser, sådana som kallt och varmt, torrt och vått. En punkt av utomordentlig betydelse i alkemin var den mellan de två motsatta eller motstridiga elementen eld och vatten. Dessa två motsatser kom fram i ljuset i en ny form i metallernas svavel-kvicksilver teori, vilken synes att ha blivit framlagd av arabiska alkemister under 800-talet.
Den princip som blev känd som ”svavel” var i grunden ett förkroppsligande av lättantändlighet och ”kvicksilver” betecknade de metalliska mineralernas ande, såväl i flytande tillstånd som vad det gällde smältbarhet. Det ansågs att när dessa två naturliga principer frambringades i Jordens innandöme, och kom tillsammans i ett tillstånd av renhet, så blev resultatet guld; om de var något lite förorenade blev det silver; och om de var tydligt orena levererade de enbart oädla metaller. Utöver detta antogs det, att i tillstånd av största möjliga renhet kunde de ge upphov till någonting mycket renare än vanligt guld, så att en liten del av denna produkt, De Vises Sten, skulle vara i stånd att omvandla en mycket stor kvantitet av oädla metaller till guld av normal renhet.
Den förnämsta experimentella uppgiften för den alkemiske mästaren var att imitera och även överträffa Naturen i att utföra sådana förvandlingar. I kryptiska uttryckssätt och symboliska framställningar av alkemi, antog sophic svavel och sophic kvicksilver (som de två principerna ofta kallades [1] många former. Till exempel, var de kända som Osiris och Isis, sol och måne, broder och syster, maskulint och feminint, aktivt och passivt, givare och mottagare, stabilt och instabilt, vinglöst lejon och bevingad lejoninna och så vidare.
Det förutsattes av esoteriska alkemister eller d:o mästare, att det rena ”fröet” av guld och silver (eller kvicksilver) kunde utvinnas från dessa metaller i form av sophic svavel eller sophic kvicksilver. Dessa ”frö” kunde sedan kombineras, ofta i ett flytande menstruum [2] och ge upphov till De Vises Sten. Den rad av processer som utfördes var känd som Det Stora Verket vilket ledde fram till färdigställande av De Vises Sten, eller Grand Magisterium. Den ”Sten” som blev resultatet av föreningen mellan de feminina och maskulina principerna, avbildades ofta som ett spädbarn.
I enlighet med dessa uppfattningar, i avsikt att framställa De Vises Sten, var en inledande mängd guld nödvändig. Stenen (ofta beskriven som ett rött pulver) kunde sedan användas för att omvandla oädla metaller till mera guld, så att det ursprungliga guldet blev ”mångfaldigat”. Alkemisternas favoritmetall för denna ”mångdubbling” var kvicksilver.
I moderna termer skulle man kunna kalla De Vises Sten för en katalysator, för vilken mer kraftfull katalysator kan man föreställa sig än neutronerna som startar och vidmakthåller den explosiva sönderdelningen av uran 235 i andra element under en nukleär fission? ”Allt som är möjligt att föreställa sig”, skrev den engelske poeten och mystikern William Blake, ”är en bild av sanning. Det som nu är bevisat var en gång endast en drömbild.”
Alkemisk litteratur överflödar av kryptiska beskrivningar och symboliska bilder av föreningen mellan sophic svavel och sophic kvicksilver så att de bildar det som kallas ”November Stenen”. Till exempel, ett vinglöst lejon och en bevingad lejoninna visas i en lekfull strid med en vattenrik bakgrund, som representerar det flytande menstruum, eller det Hermetiska flödet; en alkemist är avbildad när han håller på att få jämvikt mellan eld och vatten; den Androgyne Hermetikern, till hälften man till hälften kvinna, står ovanför en drake, innebärande menstruum.
Symboliska bilder är en mycket betydelsefull del av alkemin, och många av dessa motiv kännetecknades av färgsystem och tankeväckande heraldik. Bland medeltida exempel kan nämnas de så kallade ”juden Abraham Oskyldigas kyrkogård i Paris. förda i färg, var möjliga att tyda såväl alkemiskt som religiöst. Den massmord på de oskyldiga barnen formade det centrala motivet i denna symbolerna”, från tidigt 1400-tal, som hölls i stor vördnad av alkemister i kommande århundraden. Dessa gestalter tillskrivs Nicolas Flamel, en parisisk alkemist med stort anseende. De hade formen av en serie i detalj utarbetade freskomålningar, som prydde valvgången på De Dessa målningar som var utbibliska historien om kung Herodes rad av målningar. Herodes avbildades som ”en kung med en stor Falchion [3]”. Mödrar visades gråtande ”vid fötterna hos de obarmhärtiga soldaterna; barnens blod samlades upp i ett stort kärl, där Solen och Månen kom för att bada”. Med andra ord, barnens blod var helt och hållet en kryptisk symbol för det flytande menstruum, vilket antogs underlätta föreningen av sophic svavel och sophic kvicksilver.
Ytterligare ett annat exempel är en bild kallad First Key of Basilius Valentinus från omkring år 1600 vilken visar en kung och en drottning som den centrala karakteristiken. Nedanför kungen hoppar en varg över en upphettad smältdegel, och nära drottningen finns en gammal man med träben som använder en lie vid en proberugn. En åtföljande ”förklaring” instruerar den som ansvarar för experimentet: ”Tag en rasande grå varg. Kasta till honom kungens kropp, och när han har uppslukat den, bränn honom fullständigt till aska i en stark eld. Genom denna process kommer kungen att bli befriad; och när detta har blivit verkställt två gånger, har lejonet besegrat vargen, som inte längre kommer att finna något att uppsluka i honom. Sålunda har vår kropp gjorts värdig för första stadium av vårt Arbete.”
Den alkemiska vargen, lupus metallorum, var ”antimon” (stibnit, eller ren antimon sulfid) som används i den upphettade smältdegeln som ett medel för rening av guld, emedan det ”uppslukade” spår av metallisk orenhet. Den gamle med träbenet betydde det samma som Saturnus, det vill säga, antingen den långsamt gående planeten med detta namn eller den tröga och tunga metallen bly. Lien, liksom andra skarpslipade verktyg, symboliserade eld. Denna del av bilden representerar därför cupellation [4] av silverhaltigt bly, för att få fram rent silver. I korthet alltså; bilden ”First Key of Basilius Valentinus” visar hur man börjar framställningen av sophic sulphur och sophic mercury, att ha i beredskap för nästa process i det Stora Arbetet.
Kanske de finaste konstnärliga exemplen på den förklarande symbolismen hos alkemin, är de vackra koppargravyrerna av Johannes Theodorus de Bry och hans medarbetare; de påträffas i synnerhet i olika alkemiska verk av Michael Maier, sådana som Atalanta Fugiens och Symbola Aureae Mensae, publicerade i Oppenheim och Frankfurt under åren 1617-18. Dessa kopparstick är djärvt graverade, uppbyggnaden åtföljs av olika system av skuggning, människor tecknas kraftfullt och korrekt, och kompositionen ger ett intryck av talang och fasthet, förhöjd genom kraftfull utformning och skuggor.
Oberoende från sådan ad hoc [5] illustrerade framställningar av alkemiska lärosatser, präglade en kraftfull alkemisk influens mycket av medeltidens konst. Den fick gång på gång uttryck i målningar, dekorativ arkitektur, skulptur och glasmålningar från denna tidsperiod. Alkemiska idéer och symbolism kan i detalj spåras till exempel i arbeten av sådana artister som Dürer, Cranach, Giorgione och Campagnola. Det kan även göras gällande att varje detalj i Dürers mästerliga gravyr Vemod (1514), kan användas för alkemisk tolkning. Lärosatsen om melankoli är oskiljaktigt sammanbunden med Saturnus mystik vilken så kraftfullt genomsyrar alkemin.
First key of Basilius Valentinus. Ca. 1600
Det mest framträdande praktiska målet för alkemin fram till 1500-talet var förvandlingen av oädla metaller till guld, antingen från rent filosofiska eller vinningslystna motiv. Tidigt under 1500-talet bemödande sig Paracelsus att ge den praktiska alkemin en ny inriktning. Han yrkade på, att dess viktigaste mål skulle vara botande av sjukdomar, snarare än att göra guld. Han betraktade alkemin som en tjänare åt medicinen, något som kunde användas för framställning av kemiska botemedel av mineraliskt ursprung. Han eftersträvade att befria medicinen från den grekisk-romerske läkaren Galenos fixa idéer och system. I detta avseende kan han jämställas med sådana samtida som Luther, Copernikus och Columbus. Även Paracelsus var en av mänsklighetens befriare från den falska auktoritetens tvångströja. Den följande perioden av iatrokemi eller medicinsk kemi (iatro = läkare), varaktig fram till det 17:e århundradet, bevittnade en sakta nedgång av den gamla alkemin.
Paracelsus var en av renässansens reformatorer och propagandister. Hans förnämsta bidrag till alkemin var hans modifikation av svavel-kvicksilver teorin genom införandet av en tredje princip med namnet salt. I hans system tria prima [6], eller tre hypostatiska principer, stod svavel, kvicksilver och salt, ur materiell synpunkt, för brännbarhet, omvandlande kraft och materialiserande kraft samt mystikt för människans själ, ande och kropp. Under andra halvan av 1600-talet är både den gamla alkemin och elektrokemin på tillbakagång.
Trots deras överdrifter hade både alkemisterna och iatrokemin i hög grad bidragit till den samlade kemiska kunskapen och att förbereda vägen för den begynnande kemiska vetenskapen vilken började framträda i den andra delen av 1700-talet.
Det anses ibland att publicerandet av ”The Sceptical Chymist” (Den tvivlande kemisten) av Robert Boyle år 1661 inledde slutet på alkemin. Det är sant att Boyle i denna berömda bok till sin egen tillfredsställelse avlägsnade systemet med de fyra elementen och tria prima och lade fram den moderna idéen om oändligt små ”beståndsdelar” (korpuskler), men framträdandet av den moderna kemin fick vänta lite mer än ett sekel. Under denna alkemins ”indiansommar” intogs scenen av Flogiston teorien [7], medan de fyra elementen och de tre hypostatiska principerna svävade bakom scenen likt gengångare, ovilliga att ge upp och komma till ro. Flogiston försvann slutligen med upptäckten på 1770-talet av den kemiska sammansättningen av de forntida ”elementen” luft och vatten och av förbränningens sanna naturen. Dessa upptäckter inledde det tidsskede när den moderna kemin började framträda.
Benämningen alkemist har använts genom tiderna för att beteckna många olika sorters män, med inbillad eller verkligt professionell kunskap om alkemi. Den sträckte sig från skojare och charlataner som inte kunde göra anspråk på denna titel, genom uppblåsta, inbillade guldmakare, fram till skickliga utövare och skolastiska filosofer, invigda mästare och religiösa mystiker.
Alkemister av den strängt praktiska typen, som huvudsakligen var intresserade av kemiska fenomen och att upptäcka och finna användningsområde för nya substanser och processer, exemplifieras av sådana män som Brunschwick, Agricola, Libavius och Glauber; de skolastiska filosoferna representeras av Roger Bacon och Albertus Magnus; bland de religiösa mystikerna, vilka såg alkemin som ”Den Gudomliga Konsten”, finns Ripley och Khunrath.
Bland de mystika alkemisterna bör Michael Maier speciellt uppmärksammas. Han var kejsar Rudolf II läkare, privatsekreterare och alkemist i Prag under det tidiga 1600-talet. Maier var en man som hade omfattande utbildning och många färdigheter. Han var filosof, mystiker, forskare och musiker. Han var en mycket godtrogen och produktiv författare, och han framförde i övermått den alkemiska tolkningen av egyptisk och klassisk mytologi. Detta tema formar det huvudsakliga ledmotivet i hans ”Atalanta Fugiens” (1618), ett märkligt och fascinerande verk, elegant utsmyckat med femtio koppargravyrer gjorda av de Bry och hans medarbetare. Varje kopparstick är försett med en kryptisk titel och ett latinskt epigram skrivet i elegiskt versmått. Till varje epigram finns det musik i form av en fuga, vilka i verkligheten är kanons i två delar tillsammans med en upprepad melodistämma. Med hänsyftning till den klassiska legenden har dessa tre delar fått benämningarna; ”Atalanta, eller den flyende rösten”, ”Hippomenes, eller den jagande rösten”, och ”Äpplet på stigen, eller den hindrande rösten”.
Förmodligen, med tanke på den alkemiska tron på det välgörande inflytandet av musik under den slutliga processen i Det Stora Arbetet, utfört i det förseglade Hermetiska Kärlet och dirigerat av böner så väl som av kemiska och astrologiska inflytande, sattes processerna ibland igång till ackompanjemang av musikaliskt mässande eller rituell sång. För religiösa mystiker bland alkemisterna hade dessa processer drag av religiös ritual, och det var naturligt för dem, att börja använda musik från den ena nära förbundna aktiviteten till den andra.
Det måste med eftertryck betonas, att alkemiska teorier och idéer i huvudsak kom från antikens Grekland, och att alkemisterna följde Pythagoras och Platon tillskrivande speciell betydelse till grundtal och harmoni vid tolkningen av naturen och Universum.
Några av dessa alkemiska kanons sjöngs år 1935 offentligt för första gången av medlemmar av St. Andrew Universitetets kör vid Royal Institution [8] i London. Fuga nr 18 kan omnämnas som varande representativ: ”Vilken aktiv princip som än finns i naturen, sänder den ut krafter i alla riktningar och älskar att mångfaldiga dem”. Det är intressant att några manuskript-anteckningar i ”Atalanta Fugiens” gjorda av Sir Isaac Newton [9] och nu i St. Andrews samlingen, har ett speciellt kännetecken för betoning vid sidan av detta speciella epigram.
