Imorgon är det höstdagjämning. Höstdagjämningen innebär att dag och natt är lika långa. För många är det en dag, vars mystiska betydelse gått förlorad. De flesta vet att vintersolståndet är dagen då ljuset vänder åter, vårdagjämningen är dagen då ljuset besegrar mörkret och sommarsolståndet är den dag då ljuset är som starkast - och de flesta är väl förtrogna med den symbolik som kan sammankopplas med dessa tre högtider. Men höstdagjämningen är för det mesta bara en trist påminnelse om att vi lever halva året i mörker och kyla.
För en mystiker är dock höstdagjämningen en spännande påminnelse om lagen om dualitet - om det ljus och mörker som återfinns inom oss alla. Det är en påminnelse om att även liv och död hänger ihop, och att all andlig uppstigning föregås av ett andligt nedstigande.
Liksom solen befinner vi oss på en resa, och denna resa kan beskrivas genom att observera de olika solstånden och dagjämningarna. De innehåller alla en kraftfull symbolik, som vi kan använda på den mystiska stigen för att förstå vår utveckling och vårt mål. Födelse, växt, död och återuppståndelse. Allt går att läsa i naturens bok.
Med höstdagjämningen går vi in i Vågens tecken (Libra). Det är ett lufttecken som står för balans och vars symbol liknar en nedåtgående sol över en horisont. När solen går ner över horisonten är det en symbolisk död. Som mystiker kommer vi kanske att tänka på Själens Mörka Natt, där man tvingas att reflektera över vad som är värdefullt i livet och lämna bakom det som inte ger någon mening. Vågens stjärntecken kan också ritas som en faktiskt våg, och påminner oss om den våg i dödsriket där Maats fjäder vägs mot vårt hjärta i egyptisk mytologi.
När solen åter reser sig i öst, sker en födelse av liv i världen. Den mörka natten är till ända och allt föds på nytt. Ljusets symbolik går igen i Allhelgona-firandet (halloween), då de levande tänder ljus och vakar så att de döda ska kunna finna sin väg hem till dödsriket. Även inom Rosenkors-Orden går denna tanke igen då vi i de lokala enheterna firar vår Minnesceremoni i september.
Genom att dyka ner i sitt inre och lösa upp det mörker som finns där, rena det från orenheter genom att separera svart från vitt, kan vi återfödas som en hel människa. Vintersolståndet är återfödelsens tid, medan tiden från höstdagjämningen fram till vintersolståndet är kontemplationens och reningens tid.
Sett ur ett mystiskt perspektiv är detta alltså tiden för att lära känna mörkret inom oss. Att acceptera våra fel och brister, och besegra dessa genom transformation. Utan mörkret kan vi inte lära känna ljuset. Vi bär alla med oss rester från vårt mindre bra saker i vårt liv - negativa tankar och känslor, onödiga materiella behov, rädslor och hämningar. När höstdagjämningen inträder är vågens balans mellan mörker och ljus i perfekt jämvikt. När mörkret väger över i ena vågskålen, träder vi symboliskt in i dödens rike. Otaliga är de berättelser om människor och gudar som gjort resan denna symboliska resa som avslutas med återuppståndelse: Oden med sina nio dagar i Yggdrasil, Persefone som tillbringade halva året i Hades rike, Osiris som dräptes av Seth och återuppstod genom Isis magi med flera.
Hösten påminner oss även om livets förgänglighet - vi kommer alla att dö. När vi ser hur röda höstlöv faller från träden, blommorna vissnar och naturen går till vila, vet vi att livet är en gåva. Att vi ska dö, gör inte livet mindre underbart, och det borde få oss att värdesätta även små saker i livet. Ett leende, en kram, goda vänner - en vacker höstdag med hög, klar luft och en blekgul sol.
Jag önskar er en skön höstdagjämning, i Ljusets, Livets och Kärlekens tecken!
soror Claire B
