Ofta stöter man på ordet ”tjänande” inom Rosenkors-Orden AMORC. Att tjäna en sak eller en annan människa kan låta som något som kräver självuppoffring och kan för en del uppfattas som något självdestruktivt. Men det sätt som Rosenkors-Orden använder ordet på har inget med dessa saker att göra. Istället är det tjänande vi talar om en källa till glädje och sann altruism och en del av att sträva på mystikens stig.
Själva ordet "tjänande" förknippar vi ofta med att man utför en tjänst i utbyte mot pengar eller annat, men det mystiska tjänandet innebär något annat –det att man ger något utan att förvänta sig något i gengäld. Det är alltså en handling till förmån för någon annan eller något annat utan baktankar eller förväntan om belöning.
Själva tjänandet kan förstås hänga ihop med lagen om karma och en del kanske uppfattar tjänandet som ett sätt att ”så för att sedan få skörda (høste)”. Man ger för att sen få ta emot i samma mängd. Då ska man kanske minnas att vi aldrig får tillbaka exakt samma sak vi har sått, utan att det återvänder till oss i en annan form än den vi ursprungligen sände ut. Det vi sänder ut av positiva och negativa tankar, ord och handlingar blir till en del av vår individuella karma, men även av mänsklighetens gemensamma karma. Varje aktion får en reaktion. Men det vi sår i detta livet kanske vi inte får skörda förrän i nästa.
När vi tjänar osjälviskt hjälper vi till att sona både vår egen och mänsklighetens karma. Syftet med ett sådant tjänande kan dock aldrig vara att sona vår karma, då tillintetgörs den goda effekten av vår altruism. I samma stund som vi säger till oss själva att ”jag gör det här för det ger mig så mycket tillbaka”, har vi irrat bort oss från altruismens stig. När istället själva tjänandet blir lika naturligt för oss som att andas eller att gå, det vill säga att det blir till något vi inte tänker på att vi gör, då är vi tillbaka på rätt stig. Likaså kräver aldrig ett osjälviskt tjänande ett tack. Att förvänta sig ett tack för det man gör, innebär också att man kommit bort från det altruistiska tjänandet. Ofta är det vårt ego som behöver den där bekräftelsen i form av ett tack för utförd handling. De blir som ett kvitto på att man har gjort något bra, vilket för all del kan sporra till ytterligare goda handlingar, men det är då inte längre ett mystiskt eller altruistiskt tjänande.
Det kanske är onödigt att påpeka att man bara för den sakens skull ska låta bli att tacka andra när de gör något gott för oss. Varje mynt har två sidor. Att vara och att visa tacksamhet för det man får ta emot är en annan egenskap vi bör sträva efter att utveckla inom oss.
Ett villigt och osjälviskt tjänande öppnar nya vägar för oss, skapar nya insikter och en djupare förståelse för de Kosmiska lagarna som verkar i och utanför oss. Dessa kosmiska krafter verkar som en cirkel inom en cirkel och vi kan välja om vi, som aspirerande mystiker, vill ställa oss till den Gudomligas förfogande i den mindre cirkeln så att vi kan verka för mänsklighetens bästa, eller om vi vill verka inom den större cirkeln så att vi främst fokuserar på vår egen utveckling. De flesta av oss väljer att växla mellan de båda cirklarna, eftersom det är det som ger störst effekt för vår egen utveckling och därför även i förlängningen för mänsklighetens evolution. Det är alltså inget fel i att tänka på sig själv i detta eller att förvänta sig ett tack när man utför en god handling för någon annan. Däremot bör man vara medveten om skillnaden mellan dessa båda typer av tjänande. Det är bara två olika vägar som ger ett mer eller mindre snabbt resultat.
Ett par frågor man kan ställa sig ibland är: Utför jag denna handling för att jag ska må bra? Eller gör jag det för någon annans välbefinnande utan en tanke på mitt eget?
Ett fullständigt tillstånd av altruistiskt tjänande är det få av oss som klarar av att förverkliga i våra liv (och kanske är det inte ens önskvärt ur ett kosmiskt perspektiv), men det är något vi kan öva oss på genom att medvetet utföra goda handlingar. Ju fler gånger vi gör något, desto mer naturligt blir det beteendet för oss. När vi så har utfört en handling tillräckligt många gånger blir den till en integrerad del av vår personlighet och vi slutar tänka på att vi gör den. Det är själva grunden för det altruistiska tjänandet.
Vi kan börja med att hålla upp en dörr för någon, säga ett vänligt ord till en medmänniska, hjälpa till i vår lokala grupp eller på Storlogen, engagera oss i en ideell organisation, besöka någon vi vet är ensam – många små saker som tillsammans kan vägleda oss in på stigen som leder till mystiskt tjänande. Och när vi gjort detta till en vana blir det en naturlig del av vårt beteende och vår personlighet. Men för att komma dithän måste vi först börja med att se på oss själva och vårt eget beteende – och därefter förändra det vi ser som vi inte tycker om.
Med önskan om Djup Inre Frid!
Soror Claire B
